Rebecca Nyström

På riktigt, jag skäms verkligen. Åtminstone känner mig urlöjlig. Har gått runt och varit nervös över hur folk här på United skulle reagera när jag ska åka ner (eller ah, upp blir det nu) och se Swedish House Mafia i höst. Typ, dra till med något som typ "ehm, okej... Är det verkligen ok???" och stirra ner på en med typ "jag är bättre än dig" blick. Något som jag nääästan hade kunnat förvänta mig få höra hemma in West-ås. Varit med om liknande förr - tyvärr. Mest från min tid i kyrkan som "mitt-i-mellan" tonåring, som på något weird sätt fortfarande finns kvar. Därför smyger frågan runt i mitt dumma huvud som egentligen inte borde få tänka, vad tycker United om det här?

Igår pratade jag med ledaren av mitt nya team, produktions/mediateamet, om det var något större evenemang i slutet på november (som vi som Academy elever ska hjälpa till på) eftersom jag... *hrm* *host* *uäk* *lite sånt*... skulle iväg på konsert. (Wuäähh.) Hans första kommentar var till en, ja ganska stor förvåning: Oh, är det Swedish House Mafia? Och jag tillbaka fick bara ut svaret: ..Ehm..., ja?.. Tydligen skulle ledaren + två till från United kyrka också dit! Jag blev helt "what???" och ännu mer "what??????" när en till i min KLASS också skulle dit! Det kom även for freaking sake upp kommentaren "Men det är väl såklart du ska åka!!" Jag blev ju för tusan helt till mig, ännu mer när ledaren kopplar in telefonen i högtalaren och spelar Don't you worry child. Det var  då för första gången på länge som jag verkligen kände hur, ja hemma är väl att ta. Men okej, lite hemma jag var i en kyrka i alla fall! Mer än vad jag känt på ett, hmm rätt bra tag. Inte bara för att de spelar en av mina <3<3<3<3 låtar just nu, bara allmänt. Varför ska inte jag få åka till Stockholm och se SHM  för utan att bli dömd?

Nu i efterhand tänker jag bara på hur allmänt dum i huvudet jag var som ens tänkte i de banorna. Egentligen. Hallå. Liksom. Orka långt inlägg, men i alla fall. Vet faktiskt inte vad jag ville få ut av detta. Typ, det är awesome att ha fått hamna i en kyrka där jag slipper oroa mig över att bli dömd och över vad folk kommer tycka. Jag vågar öppna mig, och om jag skulle göra något som kanske är lite mer åt ej-okej hållet, så hjälper de mig. Hjälpa och döma, där har vi två reeeal stora skillnader... Come on!

 

Osammanhängande inlägg. Whatever, såna kommer ibland.

 

♥

Some of us think holding on makes us strong
But sometimes, it is letting go

Även fast jag har haft stunder då jag velat skrika, säga upp mig och aldrig mer komma tillbaka, så näe.... Alla skratt, pratstunder, fina medarbetare, underbara chefer, minst sagt intressanta diskussioner väger upp allt det dåliga. Jag har precis slutat på säkert ett av de bästa jobben jag kan få! Kommer sååå sakna mitt IKEA crew....

Borde.... Skriva....Mer.... Här.... Typ. För trött. Borde vara det om inte annat.

Norrland var lika underbart som vanligt ♥ Bilder kommer snart. Sen. Kanske.

 

För övrigt såg jag tre elefanter på väg till jobbet idag, den ni.

Om jag någonsin har tvivlat på om det finns en Gud förut så har jag fått svar på det nu.
Det är nog när man är som mest desperat och verkligen inte ser någon annan utväg som jag tror man behöver be som mest.

För två dagar sen hade jag verkligen kört i botten. Jag hade landat och slagit mig så hårt att det fanns ingen chans alls att jag skulle orka ta mig upp igen. Jag var nästan helt övertygad om att det var så jag skulle känna resten av livet... Bara allmänt dålig. Att allt de mindre bra som hänt i mitt liv de senaste månaderna hade absolut ingen mening. Bara hånskrattade åt mig.
Jag var verkligen desperat, så smsade en vän och frågade om hon kunde be för mig. Jag visste inte ens om det skulle funka, eftersom Gud inte känts så närvarande i mitt liv den senaste tiden. Men åter igen, jag var desperat.

Jag somnade den natten gråtandes, jag grät ut all min energi att jag tillslut inte orkade vara vaken längre. Det var inget lönt med att vara vaken i alla fall. Dagen efter gick jag till jobbet. Det var skönt, jag fick annat att tänka på. Trots att sorgen på något sätt fortfarande fanns där, och efter några timmar gjorde sig påmind. Och det var då det slog mig...

Ju mer jag tänkte på det senaste som hänt i mitt liv, desto mer kände jag hur det inte gjorde mig något längre. Jag hade på något sätt vant mig. Det var inte längre något att vara rädd för, att återupta kontakt. Jag tänkte mer och mer på samma tanke som huggit till i mitt hjärta och verkligen fått mig att känna den smärtan som många pratar om. Den var... nästan i stort sätt borta. Det val jag velat så mycket emellan var i stort sett helt självklart. Och magkänslan har nog inte känt så bra på länge!

Idag var däremot dagen D, trots att jag är sjuk som ett svin. Det som förut fått mig att börja gråta och känna smärta, både i hjärtat och i magen, gjorde mig istället glad! Jag såg det som "skadat" mig rätt in i vitögat och kände hur jag istället fylldes med glädje. Jag blev glad! Förstå att det som jag trodde skulle få mig att aldrig mer gå vidare i mitt liv, gjorde mig glad! Glad för någons annans skull, glad att kunna dela glädjen med någon annan! På två dagar!

Jag vet inte om min vän bad för mig eller inte, men någonstans tror jag det var mitt desperata rop på hjälp som räckte som en bön. Jag hade försökt med en massa, googlat på hur man går vidare med sitt liv, försökt ta hjälp av andras erfarenheter. Men jag tror det var först när jag tillslut såg mig knäckt och inte orkade bära på sorgen längre, och istället kastade den på Gud, som en tyngd lyftes från mina axlar.

 

Jag vet att mina okristna vänner säkert tycker jag är alldeles för religiös nu, såhär mycket brukar ju jag inte yttra mig. Men jag är så glad över det som hänt! Jag tänker inte ropa hej än, för vägen upp är fortfarande lång. Men jag har tagit det första hoppet, klivet, whatever. Jag är på väg upp igen!

 

Det står t.o.m i bibeln (nu kan jag tyvärr inte exakta stället där det står) men att ALLA problem vi har, ALLA (allt från att du har svårt att plugga till ett prov eller att du går igenom en svår period i ditt liv) kan vi kasta på Gud och lita på att han tar hand om det. Kanske inte direkt på sekunden, men så småningom! Som okristen kan jag förstå att det inte är det lättaste att ta till sig, men vad har man egentligen att förlora på det? Det var precis så jag kände, jag hade inget mer att förlora. Jag har fortfarande inget att förlora, nu kan jag bara ta mig upp igen!

 

Förlåt att jag skriver så luddigt, men p.g.a personliga saker vill jag inte nämna för mycket namn eller för tydliga händelser. Hoppas att ni som orkat läsa enda hit förstår vad jag pratar om i alla fall.
Och ni som tycker att jag varit på tok för religiös, ja alltså... Jag tänker nog faktiskt inte be om ursäkt över det! Men jag dömer ingen heller för om de har svårt att ta sig till det här, jag har kämpat med min kristna tro sen jag var 17, och för alla (speciellt mig) händer det inte över en natt.
Men såhär mycket kan jag säga, och det tar ni till er precis som ni vill! Men av mina erfarenheter, i slutändan är det så värt det! :)