Rebecca Nyström

Jag skriver inte här ofta längre. Men jag måste bara få skriva av mig några rader. Några rader tillägnad min fina vän som togs bort från denna planet i början av augusti i år.
Innan folk blir besvikna, nej det är ingen människa - det är en häst det handlar om. Men för mig var hon så mycket mer än "bara något djur". För mig var hon min bästa vän, som jag kände utan och innan och som förmodligen kände mig lika väl också.
Det jag älskade mest med min vän var känslan av att sitta upp på henne, och som om någon bara tryckt på en knapp, så var vi en enhet. Det själviska-jag älskade också var att se henne flyga över hinder med mig som om hon aldrig gjort något annat, medan andra kunde åka av efter att hon vägrat hoppa samma hinder med dem. Hon litade inte på dem.
Men den där kontakten vi hade. Vi litade på varandra.

Jag visste exakt vad hon gillade och inte gillade. Hon tyckte om att bli kliad på halsen, men inte av mig av någon anledning. Jag kanske tog i för hårt. Hon var kittlig exakt överallt när jag borstade henne förutom på rumpan (undantag sommarbete då "helt plötsligt" all denna kittlighet försvunnit...). Det hon däremot ÄLSKADE, det var när jag pillade med hennes svans. Det spelade ingen roll om jag bara redde ut någon tova med fingrarna eller tog i med piggborsten för att hela svansen såg ut som hej-kom-och-hjälp-mig, hon älskade det. Hon kunde stå och halsova medan jag höll på i ibland evigheter. Och jag njöt av att hon njöt.
Men de stunder hon gjorde mig som lyckligaste, var de stunder som jag klev in i stallet, visslade efter henne, och välkomnades med en gnäggning tillbaka. När jag väl gick in till henne hade hon då spetsade öron som för att säga: "Hej kompis, jag har saknat dig!". Det eller "Hej ge mig mina morötter". Ska jag vara ärlig kunde det kanske mest vara alternativ 2 ;).
Även de stunder då jag släppte henne och hon bara följde efter mig. En dag jag speciellt kommer ihåg är sommaren 2009, då jag testade henne i hagen genom att göra lite volter och gå lite sick-sack. Jag ville se om hon bara ville till maten eller om det faktiskt var mig hon följde. Och det var mig.
Vi hade vårat egna "trick", hon och jag. Det var att jag hade en morot i munnen som hon sedan skulle ta från mig. Åter igen litade jag på henne. Hon skulle vara försiktig (jämfört andra hästar jag testade detta med...). Hon skulle se till att inte bita mig.

Jag litade alltid på henne till 100%, jag visste nästan vad hon skulle göra innan hon själv gjorde det. Jag kände henne, och jag kan nog nästan säga att hon faktiskt kände och litade 100% på mig också. 

Den dagen jag visste att hon skulle tas bort, vaknade jag och nästan kände hur en stor del av mig hade försvunnit. Den delen av mig var hon. Och den är fortfarande borta. 
Men ännu viktigare är, att samtidigt finns hon fortfarande kvar i mitt hjärta. Där finns fortfarande hennes del kvar, och den fortsätter pumpa för henne. 
Att jag skulle känna såhär för en häst/ett djur, det trodde jag aldrig. Men kanske har det att göra med att hon, precis som jag nämnde innan, faktiskt var mer än "bara något djur" för mig.

Det var inte så jag såg henne i alla fall.

Nej, hon var min vän - min bästa vän. Mitt hjärta.

Och jag saknar min Roberta så...

Tack för 9 år av underbar vänskap.
Jag kommer aldrig glömma dig ♥.

 

 

Edit: 
Hon lämnade även en lärdom efter sig, något jag märkt bara den senaste tiden som jag fortfarande använder på andra hästar. Det är hur jag kan komma på mig själv med att vardagligt bara stå och prata med dem. Folk brukar fråga: "Ursäkta, vad sa du?" och svaret de får tillbaka är: "Jag pratade med hästen!". Det låter säkert som den mest simplaste saken att göra, men ofta var det så jag fick göra med Roberta - speciellt vid hoppning. Bara prata vardagligt och få en mer avslappnad kontakt med henne, nästan känslan av någon "horse-whisperer". Detta är självklart ingenting som är unikt endast för mig, men det var nog den viktigaste lärdom jag fick av min vän. Det var inte bara jag som lärde henne utan hon lärde även mig.

Och det tackar jag henne för.

Skickade in kompletteringen idag, fick svar ganska dirr - F*CKING GODKÄNT!!!!
Nu ska bara sommarkursen avgjutas, sen har även jag sommarlov!!
Nu jäklar ska det firas, mest med sömn i och för sig. Trött_tjej_92.

 

Och om dagen inte kunde bli bättre så gick sista hoppträningen inför sommaren med Richmond finemang! Finaste stjärnhästen, ser fram emot att fortsätta skutta med honom till hösten ♥ Kan inte heller låta bli, så här är en bild på snyggingen själv.

Insett att självgoa jag har alldeles för få seriösa bilder på mig själv, tänkte att jag skulle bjuda på en seriös bild nu.

Sitter här och skriver igen....
Istället för att plugga...

Igen.
Den som har lust att göra min hemtenta istället för mig kan både få en kyss, smek, och en dansk krona som jag hittade i min väska häromdagen. Självklart äran också.

 

Nåväl, bara fem dagar kvar, sen är hemtentahelvetet över.

Fem dagar kvar, fem dagar kvar, fem dagar kvar.......

Jävlar vilket tråkigt inlägg. Det är inte lätt att komma tillbaka på o-topp!

 

Att det ska vara så jävligt svårt att skriva hemtenta. Inte att den är svår, utan att det är svårt att bara börja med skiten. Nu har jag liksom "förberett mig" i tre timmar... -___- 

Och hej förresten, det var inte igår (vem jag nu egentligen säger hej till). Ja, jag t.o.m. freaking BLOGGAR för att slippa skriva uppgiften. Har väl inte hörts på år och dar känns det som - okej, rättelse några månader.

Mitt liv för tillfället - insåg att jag hade gått upp 15 jävla kilon som nu arbetas för fullt med att gå ner. Heja mig!
Jag kunde inte hålla mig längre och har börjat rida på Malmö Ridklubb. Att jag är ringrostig i hoppning och kände mig sämst i min grupp går ju inte att förneka... Men nu har ridfolket börjat prata med mig så antar att jag på något sätt lyckats blivit accepterad även där.

 

Har snart avklarat ett år i Lund, och jobbar på som vanligt på IKEA. Har tatuerat mig och smått påbörjat "min framtida radiokarriär" tack vare Lundakarnevalen och världens bästa FUTURADIO ♥ Det var väl allt sen sist, nu järnspikar ska jag dricka kaffe och bli klar med denna förbaskade hemtenta så jag kan få lite ledighet i helgen också!
Hörs väl om 3 månader igen.

 

Nejmen det är bara två veckor sen nyår var men tänkte sammanfatta året först nu ändå! Dels för att jag är seg, dels för att jag inte har orkat, dels för nånting annat. Förmodligen att min fritid går åt på att höstdeprimera mig till South Park (för i Skåne är det minsann fortfarande höstväder iaf....)

Men också, jag vettetusan vad jag ska skriva! 2013 har nog varit ett av de mindre händelserika åren på ett tag.
Men vet ni vad? Det har varit så jäkla skönt.

Ja, vad ska man säga. 2013 blev som en paus i livet för mig. Att faktiskt kunna stanna upp och bara njuta av tillvaron. Inga framtidsplaner att varken planera och/eller oroa mig för. Bara att... få.... vara.
(Extra skönt med tanke på hur -12 slutade, vilket också gjort att -13's motgångar känts som lite "bring it on".)

 

Detta har kunnat hjälpa en att faktiskt njuta av de händelser man varit med om i år; som Summerburst, Big Slap, graduation av Academy, att få bli moster igen!, att börja plugga i Lund och studentliv:a mig, att avsluta året med en resa till Schweiz - och sen allmänt bara få yola:a runt och njuta av en sommar i Malmö!

 

Så.... Jomen jag tackar och bockar tjugo-tretton. Vi hade en bra tid du och jag, faktiskt så bra att jag kommer sakna dig.

Okej jag kan inte f*n va helt sentimentaliskt med ett årtal........... Men så ärreeh.

2014 och jag har dock en deal. Vi ska bli av med alla onödiga kilon som -13 fick mig att unna!

 

Äh, lite bilder för att hedra ett av de bättre åren so far! (Kul att jag fick ihop en del text iaf...)

 

Har nu kollat ikapp alla säsonger/avsnitt av säsong 7 som finns ute av Big Bang Theory.
Detta har varit min "kolla-på-när-jag-inte-har-något-bättre-för-mig-och-även-när-jag-har-det" serie sen i somras. En era är slut, eller finns bara att njuta av en gång i veckan (istället för att plugga).
Frågan är: Vad ska jag nu göra med mitt liv?

Well, i helgen både jobbar jag och dricker vin. Och pluggar.
Obs.... Stryk det sista.

OMG jag nästan dör. Först blev jag upplyst av Kent, nu har jag blivit frälst igen av HUNGER GAMES!! Det är otroligt. Jag har helt klart två nya favoritfilmer. Snart två nya favoritböcker (neeej jag kunde inte hålla mig och har önskat böckerna i julklapp don't judge me!) De är helt seriöst de bästa freak-flipping filmerna jag sett.

Jag såg tvåan på bio i tisdags, Jag ska se den igen på söndag. Jag kan inte bärga mig. DEN ÄR SÅÅÅÅÅ JÄKLA BRA!!!!!

Så är jag kär i Peeta också. Gift dig med mig.

Nu måste jag sluta skriva hur bra Hunger Games är (blir svårt....) och fortsätta packa, Växjö och Alex väntar i helgen ;>