Rebecca Nyström

Jag skriver inte här ofta längre. Men jag måste bara få skriva av mig några rader. Några rader tillägnad min fina vän som togs bort från denna planet i början av augusti i år.
Innan folk blir besvikna, nej det är ingen människa - det är en häst det handlar om. Men för mig var hon så mycket mer än "bara något djur". För mig var hon min bästa vän, som jag kände utan och innan och som förmodligen kände mig lika väl också.
Det jag älskade mest med min vän var känslan av att sitta upp på henne, och som om någon bara tryckt på en knapp, så var vi en enhet. Det själviska-jag älskade också var att se henne flyga över hinder med mig som om hon aldrig gjort något annat, medan andra kunde åka av efter att hon vägrat hoppa samma hinder med dem. Hon litade inte på dem.
Men den där kontakten vi hade. Vi litade på varandra.

Jag visste exakt vad hon gillade och inte gillade. Hon tyckte om att bli kliad på halsen, men inte av mig av någon anledning. Jag kanske tog i för hårt. Hon var kittlig exakt överallt när jag borstade henne förutom på rumpan (undantag sommarbete då "helt plötsligt" all denna kittlighet försvunnit...). Det hon däremot ÄLSKADE, det var när jag pillade med hennes svans. Det spelade ingen roll om jag bara redde ut någon tova med fingrarna eller tog i med piggborsten för att hela svansen såg ut som hej-kom-och-hjälp-mig, hon älskade det. Hon kunde stå och halsova medan jag höll på i ibland evigheter. Och jag njöt av att hon njöt.
Men de stunder hon gjorde mig som lyckligaste, var de stunder som jag klev in i stallet, visslade efter henne, och välkomnades med en gnäggning tillbaka. När jag väl gick in till henne hade hon då spetsade öron som för att säga: "Hej kompis, jag har saknat dig!". Det eller "Hej ge mig mina morötter". Ska jag vara ärlig kunde det kanske mest vara alternativ 2 ;).
Även de stunder då jag släppte henne och hon bara följde efter mig. En dag jag speciellt kommer ihåg är sommaren 2009, då jag testade henne i hagen genom att göra lite volter och gå lite sick-sack. Jag ville se om hon bara ville till maten eller om det faktiskt var mig hon följde. Och det var mig.
Vi hade vårat egna "trick", hon och jag. Det var att jag hade en morot i munnen som hon sedan skulle ta från mig. Åter igen litade jag på henne. Hon skulle vara försiktig (jämfört andra hästar jag testade detta med...). Hon skulle se till att inte bita mig.

Jag litade alltid på henne till 100%, jag visste nästan vad hon skulle göra innan hon själv gjorde det. Jag kände henne, och jag kan nog nästan säga att hon faktiskt kände och litade 100% på mig också. 

Den dagen jag visste att hon skulle tas bort, vaknade jag och nästan kände hur en stor del av mig hade försvunnit. Den delen av mig var hon. Och den är fortfarande borta. 
Men ännu viktigare är, att samtidigt finns hon fortfarande kvar i mitt hjärta. Där finns fortfarande hennes del kvar, och den fortsätter pumpa för henne. 
Att jag skulle känna såhär för en häst/ett djur, det trodde jag aldrig. Men kanske har det att göra med att hon, precis som jag nämnde innan, faktiskt var mer än "bara något djur" för mig.

Det var inte så jag såg henne i alla fall.

Nej, hon var min vän - min bästa vän. Mitt hjärta.

Och jag saknar min Roberta så...

Tack för 9 år av underbar vänskap.
Jag kommer aldrig glömma dig ♥.

 

 

Edit: 
Hon lämnade även en lärdom efter sig, något jag märkt bara den senaste tiden som jag fortfarande använder på andra hästar. Det är hur jag kan komma på mig själv med att vardagligt bara stå och prata med dem. Folk brukar fråga: "Ursäkta, vad sa du?" och svaret de får tillbaka är: "Jag pratade med hästen!". Det låter säkert som den mest simplaste saken att göra, men ofta var det så jag fick göra med Roberta - speciellt vid hoppning. Bara prata vardagligt och få en mer avslappnad kontakt med henne, nästan känslan av någon "horse-whisperer". Detta är självklart ingenting som är unikt endast för mig, men det var nog den viktigaste lärdom jag fick av min vän. Det var inte bara jag som lärde henne utan hon lärde även mig.

Och det tackar jag henne för.