-
Jag känner verkligen att... näe. Är jag verkligen så himla sårbar och svag att jag ska vara beroende av en människa som en uppenbarligen inte skulle kunna bry sig mindre om mig just nu?! Att visst, "alla" finns alltid där när man är ledsen, glad, arg eller absolut ingenting. Men det här tar ju för tusan priset.
Näe, jag blir nästan illamående att jag ens tillåter mig själv att jagas utav det här. Det kvittar ju egentligen, eller hur? Så åter igen, varför ska jag ens låta detta få bli som ett himla nikotinplåster för mig? Varför ska jag vara i så stort behov för någon annan som jag ändå kvittar för? Spelar ingen roll? Finns där eller finns inte där, sak samma?
Äh, börjar ju må illa på riktigt. Främst på mig själv. Främst för att jag ens tillåter mig själv det här.
Jag mår illa, för jag kan inte slita av mitt plåster än. Jag är dum i hela huvudet och hjärndöd så det skriker om det. Har så mycket fula ord på gång för att jag är så arg på allting. Arg, och ledsen.
Jag är ingenting för "nya moder Teresa" längre, var beredd på att bli sänkt i mina ögon.
Jag tänker inte behöva någon som inte behöver mig!!!!
