Rebecca Nyström

På riktigt, jag skäms verkligen. Åtminstone känner mig urlöjlig. Har gått runt och varit nervös över hur folk här på United skulle reagera när jag ska åka ner (eller ah, upp blir det nu) och se Swedish House Mafia i höst. Typ, dra till med något som typ "ehm, okej... Är det verkligen ok???" och stirra ner på en med typ "jag är bättre än dig" blick. Något som jag nääästan hade kunnat förvänta mig få höra hemma in West-ås. Varit med om liknande förr - tyvärr. Mest från min tid i kyrkan som "mitt-i-mellan" tonåring, som på något weird sätt fortfarande finns kvar. Därför smyger frågan runt i mitt dumma huvud som egentligen inte borde få tänka, vad tycker United om det här?

Igår pratade jag med ledaren av mitt nya team, produktions/mediateamet, om det var något större evenemang i slutet på november (som vi som Academy elever ska hjälpa till på) eftersom jag... *hrm* *host* *uäk* *lite sånt*... skulle iväg på konsert. (Wuäähh.) Hans första kommentar var till en, ja ganska stor förvåning: Oh, är det Swedish House Mafia? Och jag tillbaka fick bara ut svaret: ..Ehm..., ja?.. Tydligen skulle ledaren + två till från United kyrka också dit! Jag blev helt "what???" och ännu mer "what??????" när en till i min KLASS också skulle dit! Det kom även for freaking sake upp kommentaren "Men det är väl såklart du ska åka!!" Jag blev ju för tusan helt till mig, ännu mer när ledaren kopplar in telefonen i högtalaren och spelar Don't you worry child. Det var  då för första gången på länge som jag verkligen kände hur, ja hemma är väl att ta. Men okej, lite hemma jag var i en kyrka i alla fall! Mer än vad jag känt på ett, hmm rätt bra tag. Inte bara för att de spelar en av mina <3<3<3<3 låtar just nu, bara allmänt. Varför ska inte jag få åka till Stockholm och se SHM  för utan att bli dömd?

Nu i efterhand tänker jag bara på hur allmänt dum i huvudet jag var som ens tänkte i de banorna. Egentligen. Hallå. Liksom. Orka långt inlägg, men i alla fall. Vet faktiskt inte vad jag ville få ut av detta. Typ, det är awesome att ha fått hamna i en kyrka där jag slipper oroa mig över att bli dömd och över vad folk kommer tycka. Jag vågar öppna mig, och om jag skulle göra något som kanske är lite mer åt ej-okej hållet, så hjälper de mig. Hjälpa och döma, där har vi två reeeal stora skillnader... Come on!

 

Osammanhängande inlägg. Whatever, såna kommer ibland.

 

♥