If grace is an ocean we're all sinking

Jag vill bara vara klar med en sak som många säkert vet men som jag bara tänker vara 100 % ärlig och tydlig med framöver - ja, jag är fortfarande kristen.

Jag är varken mer eller mindre än tidigare (antingen är du kristen eller inte, that's it.), jag väljer bara att vara rakt igenom ärlig fr.o.m. nu.
Ja, jag är kristen.
Ja, jag är ute och festar.
Ja, jag ber.
Ja, jag dricker alkohol.
Ja, jag går till kyrkan så ofta jag kan.
Ja, jag är ärlig med Gud om att jag dricker.
Att jag festar, att jag har problem.

Men vet ni vad? Jag är så jäkla trött på att bry mig.
Folk får gärna komma och tycka och tänka bäst fan (förlåt) de vill, de vet inte hur jag levt mitt liv.
De vet inte hur jag kämpat för att jag ska hålla en kristen standard, för att vara "good-enough" för Gud, för kyrkan.
De vet inte hur mycket ilska jag hållit inne för att jag som kristen inte kunde vara arg på Gud, de vet inte att jag i princip slutade dricka för jag trodde det var min "duty" som kristen att föregå som gott exempel för alla.
För att jag trodde att Gud inte lyssnade på mina böner om jag var full. Att det inte var någon idé att gå till kyrkan om jag var bakfull.
De vet inte att jag alltid behövde tänka två ggr - om jag gör det här, hur kommer det påverka andra? Om jag inte försöker hålla min standard, kommer jag att sumpa chansen för mina vänner?
(T.ex. så ifrågasatte jag om det var rätt eller fel av mig att gå på Swedish House Mafia, och övervägde att inte köpa biljetter dit p.g.a. att det var en housekonsert där jag visste att många skulle dricka alkohol, och på så sätt inte vara rätt plats för mig som kristen att vara på - eller något åt det hållet.)

Om jag började på bibelskola, skulle livet bli lättare då? För att jag äntligen skulle göra något Gud ville? Svar nej. Jag fick de värsta året i mitt liv.

Så en dag fick jag nog med att kämpa, svor åt allt och kom in i en "fuck it" period. Men vet ni vad jag upptäckte då – tack vare bibelskolan?

Att Gud älskar mig ändå.
Att även fast jag lämnade honom, insåg att jag sög som kristen och sket totalt i någon jävla standard - så stod han fortfarande kvar.

Att jag tror han var ute efter att få mig att sluta kämpa, och istället bara komma som den mänskliga varelse med en miljon fel som jag är. Och han älskade mig lika mycket ändå.
Det var som att den stunden jag började svära och skrika åt Gud, så satt han där, lugn som en pappa till en skrikande tonåring kan vara, och sa: Now we’re talking.

Jag kunde inte låta bli att gråta.

I Bibeln står det att Gud inte sände Jesus för att döma världen, utan för att rädda/frälsa den.
Varför ska jag då döma mig själv?

Jesus kom för att utan honom var vi förlorade, vi hade en skyhög standard på oss som ingen människa någonsin har eller kommer uppfylla.
Därför kom Jesus och uppfyllde den åt oss.
Varför ska jag då sätta samma standard igen på mig själv?

Jag säger inte att jag är ett praktexempel – därför jag lever som jag gör nu.
Jag säger inte att det jag gör är rätt – jag berättar bara min historia.

Men jag tror på en Gud som jag kan älska för han älskade mig först. En Gud som called me by name innan jag ens var född. En pappa, som tillrättavisar mig ibland så det kanske gör ont, men i slutändan alltid vill mitt bästa.
En Gud som är skapare av denna värld, en allsmäktig Gud som har makt över allt. En härskande Gud som fortfarande vill att jag kommer till honom med mina allra minsta problem. En Gud som skapade mig såhär, och som har hela min framtid i sin hand.

Om du som jag har svårt ibland att tro detta så lyssna på låten. Kvittar egentligen för mig, men tror inte du ångrar dig.

Jag är egentligen utan ord. 

 

 

Kommentarer
Postat av: Daniela

<3 <3 <3

2013-08-12 @ 01:01:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0