08-04-06
1 år
12 månader
52 veckor
365 dagar
Det är sådana siffror som man för det mesta bara orkar ta reda på när man firar ett år med sin flickvän/pojkvän.
Man tänker antagligen tillbaka på året som gått, på de nya minnena man skapat med den personen man älskar, och kanske blickar framåt mot åren som kommer att komma.
För mig är det här ingen dag jag vill fira, inte heller någon dag jag vill sörja. Bara minnas.
Jag tänker inte tillbaka på alla de nya minnena jag fick med någon, men däremot på minnen som jag kunde ha fått.
Minnen med någon jag värdesatte otroligt högt, som jag kände att jag hade ett speciellt band med. Som jag hörde ihop med.
För ett år sen försvann min älskade Lino ifrån mig, men det dröjde ytterligare en månad innan jag fick beskedet att han var borta. Jag visste att han var dålig, men aldrig trodde jag att han skulle avlivas bara en vecka efter att jag hade åkt ifrån honom. Hade jag vetat det hade jag nog vägrat åka hem, för den där hästen betydde så förbaskat mycket för mig. Så mycket, att tankar om att flytta upp till Norrland hade snurrat omkring i mitt huvud. Bara för att få spendera mer tid hos honom.
"En häst?" tänker väl de flesta och rynkar på ögonbrynet. "Hur orkar hon skriva en lång text om en död häst?" kanske andra tänker. Men det är förmodligen såna som skriver sånt där som inte upptäckt hur "en vanlig häst" kan komma till att bli ens bästa vän. Han lät mig få känna på hur det känns när allting bara stämmer, när två stycken verkligen passar ihop. Bara sådär.
Jag har kanske inte tänkt överdrivet mycket på Lino, inte varje sekund eller varje minut. Det finns två andra pållar som tar upp min tid i vardagen och som jag älskar otroligt mycket. Men det finns stunder då jag tänker tillbaka på hur det var att flyga över den snötäckta vägen i galopp och känna vinden fläkta förbi längs kinden. Hur det var att veta att man var en av de få som förstod vad hästen ville och tänkte. Hur det var att verkligen bara njuta av livet.
Han lärde mig hur man kan lita på en varelse fullt ut.
Och jag kommer antagligen aldrig kunna tacka honom nog för det.
Aldrig glömma.
12 månader
52 veckor
365 dagar
Det är sådana siffror som man för det mesta bara orkar ta reda på när man firar ett år med sin flickvän/pojkvän.
Man tänker antagligen tillbaka på året som gått, på de nya minnena man skapat med den personen man älskar, och kanske blickar framåt mot åren som kommer att komma.
För mig är det här ingen dag jag vill fira, inte heller någon dag jag vill sörja. Bara minnas.
Jag tänker inte tillbaka på alla de nya minnena jag fick med någon, men däremot på minnen som jag kunde ha fått.
Minnen med någon jag värdesatte otroligt högt, som jag kände att jag hade ett speciellt band med. Som jag hörde ihop med.
För ett år sen försvann min älskade Lino ifrån mig, men det dröjde ytterligare en månad innan jag fick beskedet att han var borta. Jag visste att han var dålig, men aldrig trodde jag att han skulle avlivas bara en vecka efter att jag hade åkt ifrån honom. Hade jag vetat det hade jag nog vägrat åka hem, för den där hästen betydde så förbaskat mycket för mig. Så mycket, att tankar om att flytta upp till Norrland hade snurrat omkring i mitt huvud. Bara för att få spendera mer tid hos honom.
"En häst?" tänker väl de flesta och rynkar på ögonbrynet. "Hur orkar hon skriva en lång text om en död häst?" kanske andra tänker. Men det är förmodligen såna som skriver sånt där som inte upptäckt hur "en vanlig häst" kan komma till att bli ens bästa vän. Han lät mig få känna på hur det känns när allting bara stämmer, när två stycken verkligen passar ihop. Bara sådär.
Jag har kanske inte tänkt överdrivet mycket på Lino, inte varje sekund eller varje minut. Det finns två andra pållar som tar upp min tid i vardagen och som jag älskar otroligt mycket. Men det finns stunder då jag tänker tillbaka på hur det var att flyga över den snötäckta vägen i galopp och känna vinden fläkta förbi längs kinden. Hur det var att veta att man var en av de få som förstod vad hästen ville och tänkte. Hur det var att verkligen bara njuta av livet.
Han lärde mig hur man kan lita på en varelse fullt ut.
Och jag kommer antagligen aldrig kunna tacka honom nog för det.
Aldrig glömma.
Kommentarer
Postat av: Daniela
Fint skrivet gumman! <3
Trackback
