Rebecca Nyström

Hade Möhippa för en av mina chefer på jobbet igår! Var jättetrevligt, fast något mindre trevligt var att sitta och vänta över en timme på maten på Bankiren. Skönt, jag tänker bara på mat... Haha. Vi drog vidare ner på cityfestivalen och Plutos öltält, där det var liveband + Rebecca & Fiona + människor. Kvällens största diss är ju att tältet/tältena stänger redan klockan ett??? Vad gick fel där. Så jag försökte ragga kompisar att leka med, gick inte så bra då min telefon dött...

Nu märker jag hur jag bara skriver massa skit... Ska åka och rida Mountain strax, ikväll har jag däremot årets tightaste schema. Men det ska nog bli kul ändå!

Sjukling dag 2. Börjar kännas lite halvt sådär segt... Extra segt är det ju att Adrian Lux spelar ikväll på Cityfestivalen, och jag känner ju mig faktiskt en aning piggare så skulle ju faktiskt orka gå! Men moral&etik monster som jag är så kan jag inte eftersom jag sjukanmält mig från jobbet idag... Life's a bitch.

Okej, livet är inte så illa. Sebbe tröstar mig och min hals med att bjuda över oss på tea-party ikväll. Och tillråga på allt så regnar det nu... Då känns det inte lika hemskt att vara sjukling på något sätt. Mitt enda irritationsmoment som är kvar nu är mitt tinnitus som vägrat släppa... Gode Gud ta bort den innan jag förvandlas till Hulken själv. Please Please Please Please Please Please Please Please Please...

 

Om jag någonsin har tvivlat på om det finns en Gud förut så har jag fått svar på det nu.
Det är nog när man är som mest desperat och verkligen inte ser någon annan utväg som jag tror man behöver be som mest.

För två dagar sen hade jag verkligen kört i botten. Jag hade landat och slagit mig så hårt att det fanns ingen chans alls att jag skulle orka ta mig upp igen. Jag var nästan helt övertygad om att det var så jag skulle känna resten av livet... Bara allmänt dålig. Att allt de mindre bra som hänt i mitt liv de senaste månaderna hade absolut ingen mening. Bara hånskrattade åt mig.
Jag var verkligen desperat, så smsade en vän och frågade om hon kunde be för mig. Jag visste inte ens om det skulle funka, eftersom Gud inte känts så närvarande i mitt liv den senaste tiden. Men åter igen, jag var desperat.

Jag somnade den natten gråtandes, jag grät ut all min energi att jag tillslut inte orkade vara vaken längre. Det var inget lönt med att vara vaken i alla fall. Dagen efter gick jag till jobbet. Det var skönt, jag fick annat att tänka på. Trots att sorgen på något sätt fortfarande fanns där, och efter några timmar gjorde sig påmind. Och det var då det slog mig...

Ju mer jag tänkte på det senaste som hänt i mitt liv, desto mer kände jag hur det inte gjorde mig något längre. Jag hade på något sätt vant mig. Det var inte längre något att vara rädd för, att återupta kontakt. Jag tänkte mer och mer på samma tanke som huggit till i mitt hjärta och verkligen fått mig att känna den smärtan som många pratar om. Den var... nästan i stort sätt borta. Det val jag velat så mycket emellan var i stort sett helt självklart. Och magkänslan har nog inte känt så bra på länge!

Idag var däremot dagen D, trots att jag är sjuk som ett svin. Det som förut fått mig att börja gråta och känna smärta, både i hjärtat och i magen, gjorde mig istället glad! Jag såg det som "skadat" mig rätt in i vitögat och kände hur jag istället fylldes med glädje. Jag blev glad! Förstå att det som jag trodde skulle få mig att aldrig mer gå vidare i mitt liv, gjorde mig glad! Glad för någons annans skull, glad att kunna dela glädjen med någon annan! På två dagar!

Jag vet inte om min vän bad för mig eller inte, men någonstans tror jag det var mitt desperata rop på hjälp som räckte som en bön. Jag hade försökt med en massa, googlat på hur man går vidare med sitt liv, försökt ta hjälp av andras erfarenheter. Men jag tror det var först när jag tillslut såg mig knäckt och inte orkade bära på sorgen längre, och istället kastade den på Gud, som en tyngd lyftes från mina axlar.

 

Jag vet att mina okristna vänner säkert tycker jag är alldeles för religiös nu, såhär mycket brukar ju jag inte yttra mig. Men jag är så glad över det som hänt! Jag tänker inte ropa hej än, för vägen upp är fortfarande lång. Men jag har tagit det första hoppet, klivet, whatever. Jag är på väg upp igen!

 

Det står t.o.m i bibeln (nu kan jag tyvärr inte exakta stället där det står) men att ALLA problem vi har, ALLA (allt från att du har svårt att plugga till ett prov eller att du går igenom en svår period i ditt liv) kan vi kasta på Gud och lita på att han tar hand om det. Kanske inte direkt på sekunden, men så småningom! Som okristen kan jag förstå att det inte är det lättaste att ta till sig, men vad har man egentligen att förlora på det? Det var precis så jag kände, jag hade inget mer att förlora. Jag har fortfarande inget att förlora, nu kan jag bara ta mig upp igen!

 

Förlåt att jag skriver så luddigt, men p.g.a personliga saker vill jag inte nämna för mycket namn eller för tydliga händelser. Hoppas att ni som orkat läsa enda hit förstår vad jag pratar om i alla fall.
Och ni som tycker att jag varit på tok för religiös, ja alltså... Jag tänker nog faktiskt inte be om ursäkt över det! Men jag dömer ingen heller för om de har svårt att ta sig till det här, jag har kämpat med min kristna tro sen jag var 17, och för alla (speciellt mig) händer det inte över en natt.
Men såhär mycket kan jag säga, och det tar ni till er precis som ni vill! Men av mina erfarenheter, i slutändan är det så värt det! :)

 

Shiet, vad jag är dålig på att skriva här. Var väl i och för sig inget nytt. Och orkar inte skriva så mycket här just nu heller. Om jag ska vara sådär ärlig.
Meneeee, lite bilder från min midsommar vill jag bjuda på! Den spenderades hemma hos Simon tillsammans med Alex och Emma. En supermysig dag med massa kuligt skoj!